Böcker ger och tar

Böcker kan vara liv och kraft. De kan också tynga ner sinnet, damma och ta plats. Min man älskar böcker och i vårt lilla vardagsrum pryds en hel långvägg av bokhyllor och då rensade vi ändå ut hälften för några år sedan. I hyllorna står mest skönlitteratur, historia, konst och arkitektur. Intressanta ämnen förvisso. På en endaste rad ryms mina verk: magi, häxkonst, örtlära, visualisering, barn, feminism, poesi, etnologi, namnböcker och så någon barndomsbok. Böcker kan man låna (bibliotekarien i mig talar) och om någon favorit uppstår kan denna inhandlas. Så ser jag på det, men samtidigt måste alla åsikter få finnas. Min mans intresse är ju böcker och det är en så stor del av honom. Han hävdar dessutom att det är bara just favoriterna som trängs i hyllorna. Trängs gör vi andra också kan man säga. Jag hade velat ha ett vitt, kontemplativt vardagsrum med naturinslag och sittavdelning med liten hylla för musik och böcker. Jag fortsätter helt sonika drömma om ett skrivbord, ett sybord, en egen läshörna och inför varje flytt blir jag lovad detta och en dag om utrymmet finns så kanske... Jag uppmuntrade honom häromdagen till att en rensning av böcker möjligen kunde ske. Motvilligt tog han sig an uppgiften och trots att det inte blev någon märkbar skillnad i hyllorna efter rensningen, så är själva tanken inspirerande på att där nu bara finns det bästa av det allra bästa. 5 kassar med böcker sorterades ändå ut. Det är en del riktigt bra böcker som ska vidare till andra via Emmaus Björkå. Sparar kanske också några till egen loppisförsäljning. Jag kan förresten berätta om en märklig upplevelse när vi var långt ute på landet i Skåne på Emmaus Fredriksdal och min man som vanligt gick igenom bokavdelningen och plötsligt fann böcker från min mormors hem med hennes fina lilla namn i. Kändes rörande och fint för någon dag kanske någon annan får en läsupplevelse med hennes böcker som hon hållit i och läst.

Nu när jag tänker på det så måste jag berätta om en gammal ryggsäck. När jag som liten bodde i Wien så fick vi en dåtida vandrarryggsäck av en vän till familjen, han behövde den inte längre. En dag i nutid skänkte jag den. Tiden gick. Så en sommardag besökte vi Emmaus Fredriksdal och vad fick vi se? Jo, vår gamla ryggsäck hade precis fått en ny familj som den vandrade iväg med. Vilket sammanträffande att vi såg just den säljas just då, för så ofta är vi inte där (1-2 ggr/år). Men detta är väl ett bra bevis på att saker visst kommer till ny användning av det som man skänker. Och i detta år ska jag inte bara skänka, utan också inhandla mer på loppis och i antikaffärer - om nödvändigheten kräver det förstås. Andrahand är ju miljöns bästa vän ändå.