Jag har fått en utmaning av Loa på Ecoloco. Hon vill veta hur det tänks kring valet av barnkläder. Detta är något jag haft i tankarna under de 11 år som jag har varit förälder och nu efter fyra barn så har jag insett att det inte alls är något enkelt att välja barnkläder.
Kläder till barn kan jag uppfatta är något mycket laddat för många och i det tror jag att det finns rädslor av olika slag; att de inte ska passa in, att de ska bli retade, att barnet inte ska utvecklas normalt i sin identitet till kvinna/man. Så även om vi kanske tror det så är vi inte fria i valet utan styrs av en mängd olika faktorer som t.ex. vår nära omgivning, samhällets syn och utbudet. I dessa dagar är dock utbudet bättre än på länge och nu finns egentligen inga hinder att låta alla barn få bära olika sorters färger och mönster.
För flera år sedan skrev jag insändare till tidningar och klädföretag om kläders uppdelning. Svaren från klädföretagen var ganska skrämmande, jag hade nämligen fel ansåg de (alla tyckte det utom P&P). För folk vill ju detta menade de! Är det så? Vill det enskilda barnet det? Jag menar att det kan vara att ta ifrån individen valet, då affärers uppdelning fortfarande ser ut som de gör. Alla kan ha alla kläder och färger. Valet är ens eget och det är bara de som vågar som vågar!
Hur tänker du när du köper kläder till barnen? Vad är viktigt?
Tänker du unisex?I dag köper jag efter barnens smak (och inte enbart efter min!). Mina största barn (11 år, snart 9 år, snart 7 år) är så stora att de vet vad de gillar. Själv tänker jag först ekologiskt/andrahand numera och kvalitet. Även unisex i stort, men ibland kan det bli väl präktigt. Det ska ju passa både pojkar och flickor och då domineras ofta pojksmaken. Det häftiga är om flickorna sätter dagordningen och pojkarna får ta del av hela deras färg- och mönstervärld. Det kräver trygga föräldrar förstås. För det är alltid lättare för en flicka att närma sig pojkvärlden, men inte tvärtom. I detta finns utmaningen. Fler pojkar i vackra kläder skulle jag vilja! För dem som vill förstås.
Vad tycker barnen själva? Har de åsikter om sina kläder?Det var min son som då var ungefär 5 år (som nu är 11 år), som fick mig att se med riktigt klara ögon hur stor barnkläders uppdelning är i dagens värld. Han ville bara ha de vackraste kläderna en lång period. Söta tryck och oftast rosa och ibland jeanskjol. Han såg ju flickor i sin omvärld som strålande som stjärnor, medan pojkarna ofta hade trista, men praktiska tröjor och byxor. Ofta beklagade han sig över detta faktum. – Jag vill vara en vacker pojke!, sa han. Jag kände så tydligt orättvisan i att han som född pojke inte kunde erbjudas de vackraste och glittrigaste kläderna på samma sätt som flickor. Det fanns och finns ännu en sådan enfald i att det måste vara på ett visst sätt. Jag gjorde i alla fall vad jag kunde och letade kläder på flickavdelningen och vi målade och tryckte egna vackra tröjor. MEN innan jag medverkade till att bejaka hans nya klädintresse så försökte jag faktiskt tona ner hans yngre systrars flickigaste kläder, mycket för att orättvisan inte skulle bli så stor för sonen. Under denna tid funderade jag en del på varför vissa kläder är tillåtna för flickor och inte för pojkar. Och vem som bestämt det? Jag har aldrig varit mycket för att lyda direktiv, så varför nu? Annars var jag väl ganska neutral redan från början, ingen av döttrarna fick rosa som bebis och inte klänningar på så små! I dag kan jag känna att rosa är bara en färg (om ännu värdeladdad för många!) och den kan vem som helst få ha, även små bebisflickor… Men då ville jag bara att de skulle få bara vara bebisar. Dock kallades döttrarna för pojkar av alla utomstående under denna tid! Så låsta är vi fortfarande i färgvalet. Jag ville ändå låta dem få vara barn under småbarnstiden, så en period blev det rejäla kläder och ofta tuffa motiv på tröjor och dova färger, speciellt för flickorna. De få kjolar som fanns syddes om till shorts och solklänningarna klipptes om till linnen. Radikala grepp, för det skulle vara rättvist inför sonen och hela världen för den delen! Men det var där någonstans som jag insåg att om jag skulle låta min son leva ut sin kärlek till färg och skönhet så måste ju även döttrarna få chansen att göra det. Så klart!
Vad tycker barnen själva? Har de åsikter om sina kläder?Det var min son som då var ungefär 5 år (som nu är 11 år), som fick mig att se med riktigt klara ögon hur stor barnkläders uppdelning är i dagens värld. Han ville bara ha de vackraste kläderna en lång period. Söta tryck och oftast rosa och ibland jeanskjol. Han såg ju flickor i sin omvärld som strålande som stjärnor, medan pojkarna ofta hade trista, men praktiska tröjor och byxor. Ofta beklagade han sig över detta faktum. – Jag vill vara en vacker pojke!, sa han. Jag kände så tydligt orättvisan i att han som född pojke inte kunde erbjudas de vackraste och glittrigaste kläderna på samma sätt som flickor. Det fanns och finns ännu en sådan enfald i att det måste vara på ett visst sätt. Jag gjorde i alla fall vad jag kunde och letade kläder på flickavdelningen och vi målade och tryckte egna vackra tröjor. MEN innan jag medverkade till att bejaka hans nya klädintresse så försökte jag faktiskt tona ner hans yngre systrars flickigaste kläder, mycket för att orättvisan inte skulle bli så stor för sonen. Under denna tid funderade jag en del på varför vissa kläder är tillåtna för flickor och inte för pojkar. Och vem som bestämt det? Jag har aldrig varit mycket för att lyda direktiv, så varför nu? Annars var jag väl ganska neutral redan från början, ingen av döttrarna fick rosa som bebis och inte klänningar på så små! I dag kan jag känna att rosa är bara en färg (om ännu värdeladdad för många!) och den kan vem som helst få ha, även små bebisflickor… Men då ville jag bara att de skulle få bara vara bebisar. Dock kallades döttrarna för pojkar av alla utomstående under denna tid! Så låsta är vi fortfarande i färgvalet. Jag ville ändå låta dem få vara barn under småbarnstiden, så en period blev det rejäla kläder och ofta tuffa motiv på tröjor och dova färger, speciellt för flickorna. De få kjolar som fanns syddes om till shorts och solklänningarna klipptes om till linnen. Radikala grepp, för det skulle vara rättvist inför sonen och hela världen för den delen! Men det var där någonstans som jag insåg att om jag skulle låta min son leva ut sin kärlek till färg och skönhet så måste ju även döttrarna få chansen att göra det. Så klart!
En av döttrarna utvecklade sedermera ett stort intresse för vackra kjolar och klänningar. Hon hade valt själv. Min andra dotter var helt ointresserad och valde att enbart ha mörka kläder och ”farliga” motiv. I dag är det mer balanserat och sonen på 11 klär sig ofta snyggt, t.ex. i skjorta och döttrarna kan ha kjol båda, men fortfarande så vill den yngsta flickan mest ha svart och tufft. Jag kan säga att deras klädval speglar deras personligheter så otroligt väl. Barn nr 4: (snart 2 år) han har alla möjliga färger och ibland lila och rosa. Då kallas han flicka av andra som inte vet. Det är trångsynt och synd att inte alla färger får vara allas val.
Tror du att barnens kläder påverkar deras beteende och utveckling?Ja, det var ju en av anledningarna att min äldste ville ha vackra färgglada kläder, han blev själv glad och blev ofta uppmuntrande och positivt bemöt. Mina döttrar vet i dag kläders makt och klär sig efter situation, ibland sött, ibland tufft. De blir sina kläder. Min äldsta dotter förvandlas till ljuvare när hon klär upp sig och hon rör sig på ett helt annat sätt. Min andra dotter blir tuffare de dagar hon har svart och dödskalle- eller drakmotiv, hon lever ut det då. Kläder är känsla och jag tror att vi ska låta se barnets önskan mer. Det finns uppdelningen flickor/pojkar - men i det finns miljontals personligheter!
Lillen blir finast i sin rosa body!
