Bilar. Ja, inte gillar jag dem. Tänk på allt elände de orsakar för miljön och för allt levande. Visst, tänk också på all glädje, alla möten och resor. Jag ser dilemmat och har ingen direkt lösning på bilproblematiken. Jo, men i så fall en radikal som ändå ingen hade gått med på. Min önskan blir att nästa generation, mina barn, kommer att leva på ett annat sätt så att bilen inte blir så central som den är nu. Hoppas kan jag ju, fast nu har jag en biltokig liten son hemma, fullständigt biltokig. Ska det uppmuntras?
Jag försöker se det som att han bara vet om glädjen med rullande fordon och det andra får komma sedan. Min dotter nummer två var lika tokig hon fast då var det motorcyklar, traktorer och grävskopor som var intresset. Så stort att fadern fick cykla omkring och leta upp byggarbetsplatser så att de stora underverken kunde beskådas på nära håll. Son nummer ett var fabulöst fascinerad av knappar och vindkraftverk och jag var lite tacksam att längtan efter bilar lyste med sin frånvaro. Dotter nummer ett såg bara allt som kunde pysslas om och bäddas ner, hon delade inte alls lillasysters udda intresse. Se, fyra olika barn - personligheter och vad som är inlärt och vad som är deras personliga läggning är svårt att säga. Jag har försökt att tänka på en variation i leksaker oavsett om det var en flicka eller pojke, men de blev säkert påverkade ändå. Och jag kan lite hemligt tycka att det är häftigt med en biltokig flicka och en pysslig pojke. Då tror jag att deras inre leklust fått vara fri. Nu när jag har en liten bilpojke ska jag kanske tänka att även hans leklust är fri för han vet ju ännu inget om leksaksaffärernas indelning på flick/pojklek och leksaksreklamens könsrollsbudskap och framför allt ”folks” enfaldiga uppfattningar. Och det där med bilens inverkan på miljön, det blir min mission att inpränta i den stackaren. Snart. Inte än.
Jag försöker se det som att han bara vet om glädjen med rullande fordon och det andra får komma sedan. Min dotter nummer två var lika tokig hon fast då var det motorcyklar, traktorer och grävskopor som var intresset. Så stort att fadern fick cykla omkring och leta upp byggarbetsplatser så att de stora underverken kunde beskådas på nära håll. Son nummer ett var fabulöst fascinerad av knappar och vindkraftverk och jag var lite tacksam att längtan efter bilar lyste med sin frånvaro. Dotter nummer ett såg bara allt som kunde pysslas om och bäddas ner, hon delade inte alls lillasysters udda intresse. Se, fyra olika barn - personligheter och vad som är inlärt och vad som är deras personliga läggning är svårt att säga. Jag har försökt att tänka på en variation i leksaker oavsett om det var en flicka eller pojke, men de blev säkert påverkade ändå. Och jag kan lite hemligt tycka att det är häftigt med en biltokig flicka och en pysslig pojke. Då tror jag att deras inre leklust fått vara fri. Nu när jag har en liten bilpojke ska jag kanske tänka att även hans leklust är fri för han vet ju ännu inget om leksaksaffärernas indelning på flick/pojklek och leksaksreklamens könsrollsbudskap och framför allt ”folks” enfaldiga uppfattningar. Och det där med bilens inverkan på miljön, det blir min mission att inpränta i den stackaren. Snart. Inte än.
Må så vara att jag, den där modern, inte gillar just vad symbolen leksaksbil står för. De bilar som lillen har är ärvda, loppisfunna och faktiskt fina så där som småsmå varianter kan vara. När han leker helt i lekens värld med sina små bilar är det så speciellt att se - och som ett litet tillägg här - för balansen skull - så kan ingen som han bädda ner dockan i min gamla 70-tals vagn.