Kommen till över mitten av grossessen. Älskar att vara gravid, älskar väntan på det som har gett mitt liv en mening utöver allt, om man säger. Tänker på namn, ofta, även när jag inte är gravid. Tänker på ovanliga, mjuka, starka, väna namn som bara känns så, så… som man vill säga dem om och om igen och bli lycklig. De namnen är få och jag väljer gärna uni-namn till pojkarna och vackra flicknamn till flickorna. Omedvetet? Kanske känner jag att det är pojkarna som behöver närma sig allt det vi i mänskligheten kallar kvinnligt. Min åsikt. Min erfarenhet. Klockrent för mig alltså. Men det finns urljuvliga pojkiga pojknamn som jag smakar på ibland och systern min hittade ju ett av de finaste till sin lille bebispojk.Jag har ett flicknamn som jag ”kommit på”, på bokstaven I (vill ha det lite hemligt). Det visade sig finnas i en norsk roman och för mig står det för halva fadern och halva modern, via våra namn. Pojknamn har jag inga grundbra just nu, använt de två finaste i universum redan ju.
I andranamn får alla barnen alltid ett släktnamn kommen av någon som varit en god människa och betytt något viktigt. Namnen måste också vara vackra förstås. En hel del släktnamn går totalbort i detta sammanhang - de uppfyller inget av kriterierna... Min snällaste mormor som råkade ha tre vackra namn (Alva Linnea Sofia), kan bli överrepresenterad i andranamnsvalet om det är en flicka vi väntar. Är det en pojke får det bli Emil i andranamn, finns på bådas sida. I mitt fall är det min mammas farfar; smeden Emil i Sinnerbo i Smålands mörkaste. Han föddes exakt på dagen hundra år innan jag föddes och fick 8 barn med sin Emilia. Hans öde blev att utvandra till Amerika, liksom några av barnens hans. När allt var ordnat för dem i nya landet skulle även Emilia och resten av barnen dit, men kriget kom emellan.
Jag längtar höst, lite tokigt kanske. Men efter en dag som innehöll lång promenad till stan, lite loppiskoll på ett av torgen, biblioteket och en vända på Kulturen – inföll en lätt trötthet. Den höga luftfuktigheten håller i sig. Jag sa flera gånger till fadern att tänk om vi varit på semester i en storstad nu och dragit runt i värmen med alla barnen i t.ex. ett varmt Paris. Jag blev ännu tröttare. Sådant kan man ju göra på hösten möjligen. För min del är lilla Lund fullt tillräckligt just nu. Och överkomligt rent ekonomiskt.Min äldste son var med mormor i Köpenhamn. De hade det underbart, kanske något varmt och otroligt dyrt, så den staden får anstå för oss tills vidare. Men jag drömmer lite lätt om att jag och min älskling vandrar utvilade i Köpenhamn kring bakgator och områden som ger just den inspiration jag alltid eftersöker. Gamla hus, mysiga butiker, sköna små matställen och vackert, vackert. Lite som i Paris kanske. Eller Lund på sina ställen. Längtar ännu mer höst nu, vackra mättade färger och höstkläder; se mina eko-önskebyxor nedan. Känner ingen som är lika omodernt tokig i velour som jag.
(Bild lånad från Gudrun Sjödén)
