Stanna i ögonblicket är svårligen gjort för mig som tänker framåt ofta,mest hela tiden och jag vill bara lugn, inga yttre möten.
– Är jag onormal doktorn? – Tja, vi är ju alla olika.
För oj så himla lite sociala intressen jag har på agendan.
Dock bo allena mitt i skogen hade stört mig enormt,
för ändå måste jag se livet, människor agera och leva
i ett flöde som jag ve och fasa aldrig vill hamna i.
Leva mitt i den där världen som jag aldrig hittat in i.
Där mycket skumt pågår,
där tydligen delar av tidigare vettskrämda grisar
stoppas i godaste godiset,
där gift visst är okej litegrann på det vi ska äta,
där djur faktiskt mister livet
och sedan kanske blir till en ickesmakande matträtt
som hamnar direkt tillbaka i kretsloppet - praktiskt.
Jag vet inte, men känner ibland att samhället med sin styrning
från höger till vänster stör mer än det berikar,
att konventioner av alla de slag är som klister
som fastnar i människor hjärnor
och jag önskar så att vi alla gick vår helt egna väg,
allihop tillsammans fast på egna små stigar ändå.
(Fast det måste ju vara bra stigar,
det måste ju vara åt det hållet jag tycker är… bra.)
Vila nu min tanke och tack och lov
att jag aldrig lärde ungarna att dricka läsk. Bara en sådan sak.
Nu vill jag kärlek, nu vill jag fortsätta på min väg.
Våga känna tillit.
Våga finnas.
