Onda avsikter

Jag har inte stor förtröstan till människosläktet,
kommer nog heller aldrig att ha.
Det finns goda krafter men de är så små, så små och så tysta.

I min värld har det alltid funnits djur. Djuren har varit de som sett min sorg och mildrat med blickar och värme. Djuren har varit det största tills barnen kom, men även då fanns deras givna plats hos mig. Jag fixade, matade, trixade och såg till. De små, de ordlösa, de tillgivna. Katter, marsvin, kaniner och hundar. I brevlådan fanns ett brev som vid blotta anblicken gav mig obehag, trots att det till sitt yttre inte var så anmärkningsvärt. Det kändes ont och var ont. Det ville ont. Underskrivet med Johanna Skog, som troligen är förfalskat. I kuvertet som innehåll 1600 kronor fanns också ett dataskrivet brev innehållande följande för mig obegripliga ord:

”Husdjur behöver mat och skydd. Kan man själv inte ge dem det får man se till att de får sina behov tillgodosedda någon annanstans. Det är tydligen svårt att placera om katter i Skåne. Alternativet blir då avlivning. Vad får barnen för uppfattning om respekten för djurs behov? För levande varelsers behov? Det är förfärligt att se detta djurplågeri som pågår. Dessutom är det brottsligt. Det här är vad det kostar att avliva två katter hos Animera i hörnet av Kävlingevägen och Kung Oscars väg.”

Tillägg med handskrift: ”Hoppas dom får ett bättre liv nästa gång.”

Bättre liv när de är döda alltså? Och vilka av katterna åsyftas? Mina katter, mina små välgödda, goskatter som springer in och ut här hemma och som äter som hästar morgon och kväll och som är kastrerade, vaccinerade, älskade och barnens små gåvor från kattmamman, en annan älskad katt som försvann spårlöst för ett år sedan. Dessa kattsyskon som var och en har så utmejslade personligheter och äger en sådan snällhet mot speciellt barn. De som glatt hänger med på promenader som små hundar. Skulle de ingå i ett djurplågeri, utförd av vem? Det finns ingen kärlek och omtanke i brevet. Att avliva små mjuka älskade 1½ års familjekatter är inte kärlek. Och jag av alla får detta brev när jag lider till tårar när djur far illa, när jag inte ens kan äta djur. Brevet polisanmäldes så klart och även polisen stod helt frågande inför denna idioti, någon som skickar med pengar hade de aldrig hört talas om. Jag känner mig inte anklagad för det finns ingen grund, ändå finns en känsla av att bli kränkt och baktalad. Och pengarna?
För det är så att verkligheten har redan talat till mig. Jag har över tid blivit överkänslig mot djur. Marsvinen har redan en snäll veterinär med barn övertagit och katterna… Vi kommer inom sinom tid att flytta från vårt "radhusångesthus" och då bor vi inte så att katter kan må gott utomhus. Och är de inne jämt så mår varken jag eller de bra. De vill ut, dofta gräs och blunda mot solen. Så… vi går i planer på att leta hem på landet, hos en god familj. Då kommer detta brev, där föraktet mot levande varelser lyser igenom trots försök till motsatsen. När jag redan är i process i att ta steget till förändring för våra små djur. Jag behöver inte detta, jag behöver bara mer kärlek och tro på mänskligheten.