V tar digitalbilder som är hans verklighet, genom fönstret och från barnets underifrånperspektiv. Där ute blandas stjärnor och moln och träd och fåglar och grävskopor - så stort och nytt och spännande för en liten människa. Det är ändå ingen vacker syn alla dagar. Den värld som inte är hemmets. Stackars alla små ensamma barn som ingen orkar se. Läser Kulla Gulla för de stora barnen, denna något tårdrypande men kanske ändå, för små barnaöron, informativa berättelsesvit. Historiskt är det inte länge sedan i Sverige barn var handelsvaror och våra underlydande och inte blott viktiga för sin bara existens. Må jag ha lyckan, styrkan, visdomen att få barnens uppmärksamhet, att få dem att veta att det är en stor och farlig värld där ute men hanterbar om lugnet infinner sig och ögonen blickar klart mot skiftande himlar. I de olika åldrarna vill de nu klara sig själva, i staden, på bussen eller som för V i trädgården. Så små, så påverkbara. Om så vore att alla vuxna uppträdde som kloka vägvisare. Varje barn en gåva, varje barn ett hopp om något bättre.
