Glas är ljusets känslofångare. Reflektionerna i glaset kan liknas vid själens infångande av stämningar i de möten som sker i dagens varierande miljöer. I glaset syns ljus och färg och det oundvikliga mörkret. Glas berör mig trots sin materiella form, för det rör på sig både verkligt och i min fantasi. Lundalördag med min finaste mamma och lille J. Vågade oss in på nya Hemma Hos Emla – varmt och vänligt med romantiskt nytt i tiden, och till min förtjusning även second hand – möbler med vackert slitna ytor och glas och porslin. Där fann jag en gammal stilig och lätt kupad glaskål på fot. Innehavarinnan presenterade ett lite annorlunda koncept: att blanda nytt och gammalt. På samma stråk finns också meloa, vars skyltning alltid får min blick att stanna upp. Det utstrålar mormor/farmor-känslan blandat med lite bohemiskt/uppnosigt stilbrytande och bara så charmigt. Besöket inne i lilla staden innehöll återigen Om-Tanke och en medveten mor gläds alltid åt realisationer, så två små fick Kate Quinns kortbyxor i mjukaste ekobomull. Solen värmde men hösten gör sig mer och mer påmind i luften och i synen av studenter som tar staden i besittning igen. Det går inte att slita sig från min stad. Min stad? Tänk att jag säger det. Jag som inte hör hemma någonstans – jo i skogen – men vimlet, jag behöver faktiskt vimlet. En del av dagarna i alla fall. Resten delas lika på fantasidrömmar och verkligt varande på landet.
