Av en tillfällighet (mycket - allt? - i livet sker just så) – befann vi oss vid Drottningtorget i framsynta Malmö och ett loppis av storlek större öppnades upp framför oss. Plötsligt infann sig en tvekan inom mig om att gå in i folkmängdens rökighet och trängsel. Så, just så, kände jag alltid förr och var aldrig en riktig vän av loppis/marknader. Men i denna mängd av skiftande materia kan varor fyndas och därmed kan varuhus undvikas, så gott det nu går. Det jag tänker när jag ändå går där på torget, är tankar om var allt och alla kommer ifrån? Blir lite illa berörd av allt oestetiskt jag ser och alla till synes tragiska mänskliga uppenbarelser. Så kan ett loppis också vara. Livsöde-tragiskt. Tror de verkligen att de kan sälja skräpet de visar fram? Jag aktar mig för att råka i samspråk med någon, vill inte avvisa, vill inte verka ointresserad, vill inte tacka nej till köp. Känner mig stundtals som en grym person som bara går omkring och ser nådigt på de som sitter med hoppfullhet. Om jag inte köper - de blir kanske ledsna? Men varför tog de hit alla saker från olika årtionden och i olika steg mot förfall? På den korta tid vi var där såg och hörde jag försäljare i olika skepnader: ensamma, utsatta, vanliga, snälla, coola, spexiga, bittra, föraktfulla… Nåja, tre glasfat (min vardagspassion) och rostfria teskeder och smörknivar hittar till mig till slut och det var precis det och bara det vi behövde. Slutsumma 45 kronor.
Dagen innehöll också en ekologisk glass av italiensk och godaste sort. Dolce Sicilia en ny upptäckt. Min älsklingspojke ville till och med smaka en egen, han som inte ens gillar glass. Detta var dock inte glass i vanlig mening, utan mer en annan sorts livets njutning. 
