Avgörandets dag

Jag samlade allt mitt mod i stunden som gavs och vinden viskade om försoning med mitt inre. Återupprepanden av galen längtan och därmed alltid vissnade förhoppningar la sig i den inre väntan. En stilla närvaro i tiden som inte finns utan bara är. Att våga samla intryck och låta tanken kombineras av handlingsplan i möten med livets trafik av åsikter och ansikten. Så stannades allt upp och med på färden en ny bekantskap - som även funnits till utan mig - men nu inte längre. Vi. En enhet som skapades utifrån naturlagar och särintressen. Livsval i personform är ett existensfaktum. Tiden i dagarna som faller ifrån, den tiden för oss närmre ett annat slags accepterande av fridens och lugnets arbetssätt. En ny följsamhet och mjukhet i hjärnan och hjärtat. Tillsammans kan vi andas och bli det ursprungligt menade.