Fredag kväll. I samma stund barnen är i tryggt förvar hos min mor förvandlas min cykel till en frihetssymbol. På vägen in till staden stannar jag till för att leverera en beställning hos Vildängel, som är på tillfälligt besök i Lund. Vildängel-design är så som jag upplever Vildängeln Lisa, se den och förstå. På andrummet Ariman sitter min älskling och väntar. Sällsamt att bara lyssna på varandra och planera närmsta tiden och en svag förnimmelse om livet för länge sedan, då vi var studenter, smyger sig in. Jag vill inte tillbaka dit men det fanns onekligen en annan sorts frihet då, men förstås en mer rastlös sådan.
Lördagens frukost intas inne i Lunds centrum och dagen präglas av stundens ingivelse och ingen tidspress all. Loppisfynd: böcker, vackra fat, manchesterduffel till lillen. Vi gör vad som faller oss in och i vår nyvunna tidsfrist tillsammans så lockar hemmet mer än staden på kvällen. Ariman som även denna dag gett oss värme och mat lämnas åt sitt öde i den klassiska lördagsförväntningens känsla. Handlar godsaker med oss hem och kan sedan ägna oss åt läsning och bläddra i kolorerade magasin utan att bli avbrutna (ja, jag blir det förresten, av katter som vill olika saker och marsvin som skriker på morot, men det är bara lite trivsamt). Film vill vi se och det kan vi göra nuförtiden hemma via datorn på en stor skärm. Mörk choklad med körsbär och cashewnötter blir lediga mammans ekolördagsgodis. 
På söndagen sover maken ut, men som vanligt har jag vaknat tidigt, precis efter gryningen. Djur ska utfodras och jag vill sedan försöka somna om - men den konsten har jag aldrig behärskat. Efter en ljuvlig brunch är längtan efter alla de vilda, fina barnen mycket stor. Deras röster och ljusa skratt. Men än är det inte dags för alla att komma hem. Vi far till Malmö, ett av barnen ska på kalas. Under tiden besöker vi Form Design Center och inspireras av sköna ting, men tyvärr ingen ekodesign i sikte. Camino finns dock och det är där jag upptäcker att jag har fått in ett litet inlägg på insändarsidan. Min lilla påminnelse om att köttkonsumtionen har en stor påverkan på miljön och att de fåtaliga recept med kött jag synat hos Camino enligt mig inte hör hemma där, det var inte ens kravkött. Jag hade levt i den naiva villfarelsen att Camino var en ”grön” tidning i alla bemärkelser. Men syftet är förstås gott i grunden och de vill nå alla med sitt miljömagasin. Så hav tålamod Malin – tiden har sin gång och varje människa fattar sina egna beslut på sina egna grunder. Helgen avslutas med en helt igenom ekologisk och vegetarisk lyxmiddag á la min älskade. 
