I nattens dröm söker jag ett nytt boende utanför landskapets gränser. För barnens skull, vi måste flytta, drömmer jag oroligt, annars... Vaknar med tankarna malandes: det är ett vackert landskap jag bor i, öppet för ögat och själva staden Lund är som en älskling i mitt hjärta. Både gammal och ny. Liten, men ändå med en riktig stadskänsla. MEN, det finns ETT enda uppenbart störningsmoment som jag påminns om varje dag: dialekten! Förlåt alla som råkar tala denna dialekt! Det jag skriver nu är inget påhopp utan bara tankar komna av en känsla jag levt med som född i Lund, uppvuxen utanför Lund (förutom 3 år i Wien i tidigt skolålder) och med föräldrarnas långa rötter fastsatta i den inre delen av Småland.
Kanske var det efter att vi bott i Wien som jag bytte om och fann min dialektstil? Innan dess talade jag en slags barnslig skånska, för det var vad barnen omkring mig gjorde. Nu när jag var hemkommen till Sverige vid 9–års ålder var jag på ett sätt redan satt i utanförskap genom flytten till ett annat land med ett helt nytt språk (och troligen för min konstiga kosthållning också, där kött inte ingick). Men för just mig var och är utanförskap ofta något positivt. Något självvalt - om det är så och det var det. Finner jag ingen samhörighet vill jag heller ingen ha. Vackert så och kanske lite sorgligt.
I alla fall, min ”dialekt” fann sin grund vid den tiden, det blev en småländsk bas (som min älskade mamma har lite som talmelodi) och i den kunde vissa dagar spåras inslag av annat t.ex. mer uppländska tongångar. Min blandning. Min egenskapade dialekt-identitet. Anpassad efter dag och humör. Jag var stolt över att inte tala som mina klasskamrater. I dag är mitt tals uttryck mycket detsamma men jag kan variera och anpassa mig än mer. Och det händer att det smyger sig in riktigt sydländska toner ibland. Allt beror på i vilken situation jag befinner mig i och vem jag talar med. Mina barn talar också varierat och speciellt, en har en ganska tydlig skånsk accent, fin på barns vis.
Jag önskar barnen finner sin röst med sin ton och jag får väl se det skånska som en pikant accessoar. Ren och bred skånska dock uppfattar jag tyvärr som en nackdel i många sammanhang. Så har jag alltid tyckt och vad det beror på kan kanske inte bara skyllas på själva dialekten. Men det skär lite i mina öron, ja beroende på hur den talas förstås. Kan inte folk skärpa sig, tänker jag. Vill de inte låta spännande eller vänliga eller coola? Detta kan gälla fler dialekter, när de är så där ursprungs-talade, utan hämningar. Ja visst, det kan vara härligt med anknytande tal, att visa; här är jag ifrån. Men det kan också låta inskränkt.
Mitt intresse för dialekter har alltid varit stort. I min tidiga ungdom skrev jag upp helt otroliga dialektord i en svart liten bok. Ord jag hörde talas av min släkt och på mitt återkommande sommarjobb, ålderdomshemmet i Högsby, Småland. Ord som nästan ingen talade längre. Älskade verkligen att svenska språket var så olika från bygd till bygd. Min mormor (som hade fyllt 96 år i dag om hon hade levt), talade mjukt och klart. Hon hade sin småländska grund men efter 10 års arbete i Västergötland hade talet slipats till något av det vackraste jag hört.
Min man med ursprung från Öland, (som dock inte kan spåras så mycket i hans tal - han har också gjort sig en egen blandning), han säger att Lund är den enda plats som han vill bo på i Skåne, ja i hela världen (möjligen med undantag av Berlin). För här, menar han, är dialekterna så skönt blandade.
Så hör jag på den vanliga lokalradion (inte den lokala piratsända vansinniga) att det är: "FÖRFÄRLIGT så urlakad och förändrad den skånska dialekten är på väg att bli. Med inslag av både utländska och uppländska ord och toner, har ni hört!" De menar allvar. Som ett indignerat och allvarligt menat upprop på radion. Det jag hör av deras språkliga uttryck och läte, vill jag då inte bidra till att bevara. Jag är ju en av de svikarna de talar om, för mig låter det ju ljuvligt att språket förändras. Alla finner sin röst, sin melodi på jorden. Skånskan i vissa former är inte poesi för mina öron, den kan låta entonig, kaxig och rent av elak. Sådant behöver väl nödvändigtvis inte bevaras, även om jag ibland tänker att det är människan bakom som via sitt dialektuttryck visar fram delar av sin personlighet. Dialekten är inte boven, det är talaren som inte kan hejda sina allra värsta sidor eller? Ibland undrar man. De som jag älskar talar ju så vackert - oavsett dialekt. Och om någon annan talar illa om det skånska landskapets grunddialekt, så går det verkligen inte för sig. De har bara inte förstått sig på dess säregna egenheter, kan jag tänka.
Jag ska nog inte behöva flytta för att barnen ska få ett vackert tal, jag kan bara önska att fler finner sin egen röst utan att pådyvlas sina föräldrars eller sin omgivnings tal rakt av. Småländskan är förresten ett exempel på en dialekt som kan bli till en katastrof i munnen på någon och till ljuv och finaste musik i någon annans. Min önskan är bara att dialekternas försvarspatrull, slutar förfasa sig över förändringen av uttal och nyanser. Allt förändras, allt ska förändras – måste. Och något som inte är så himla grant från början kan ju vara i behov av en förändring… Tilläggas bör att jag har minsann hört denna yttersta syden-dialekt som finns i Skåneland, talas både sensuellt och poetiskt och… alldeles, alldeles underbart.
Födelsen av flertalet av mina barn har skett kring denna varma tid på året. Nummer tre, egensinniga och underbara M fyllde 7 år den 28:e. Svart, lite läskigt kalasande i dagarna tre önskades. Jag som haft riktigt svår dödskallefobi får finna mig i detta barns fascination av allt som är riktigt hemskt. Numera kan jag annars dras till Goth-liknande bilder och syner. Älskar ju det mystiska, icke-vardagliga - men det får inte bli alltför livsförnekande eller med rent av otäcka inslag.
Allra första skoldagen.
(Favoriten just nu är områdets buss, lite miljövänligt i alla fall. 
Minikalas för grannbarn.
Ett av årets glädjeämnen för barnen. Något de pratat länge om. Mormor bjuder. Den där enkla men kostsamma roligheten att få åka 