… är du en person som jag tänker på oftare än du anar.
I tankarna finns en sorg över hur allt blev och en förundran
över hur människor behandlar sin avkomma.
Mycket i mitt liv har präglats av din inverkan på mig
och den obehagliga känslan av att andra utomstående
kan vara mycket mer betydelsefulla.
När jag nu själv har barn kan jag inte förstå den prioriteringen.
... Vi vill leva ett stillsamt liv med våra barn
och omge oss med människor,
som ger stöd och kärlek i alla situationer.
... det som har hänt har hänt
och om allt inte skett precis som det har skett,
så hade inte exakt just våra två senaste
små ljuvliga söner funnits till!
Detta ger tröst och mening.
... Du klev av tåget med dina egna barn i
och vill nu i stället försöka åka med en bit med dina barnbarn.
Det förflutna hinner dock alltid i kapp ändå.
Att gå via barnbarnen och undvika att reda ut
och försonas med alla de egna barnen,
är inte hållbart i längden.
Men det blir för stort, för obehagligt.
Och det förändrar inget i grunden.
... jag är skör, rädd och går ibland vilse i tankarna...
... Jag får se bortom människor som du och hon
och era attityder och tillkämpade förfining.
Det enda jag vet är att det inte är du,
som du var för mycket, mycket länge sedan,
du är större och mer levande än så.
Det är, lite förenklat, dina olika kvinnor som styrt upp dig
till den man som de ville ha,
det i sig har varit en trygghet för dig.
Där har vi också en nyckel till varför allt gått fel.
Vi ville dig, aldrig dem.
… gråter när jag anar din stora ensamhet.
Det är jag som tonar ner det som har hänt genom åren,
det är jag som rent av ibland kan försvara dig.
För att orka ser jag dig likt en kärlek som försvann
och det är bara att acceptera,
det är ju så det kan vara i livet.
... Vi bygger alla vår tillvaro, vissa bygger ibland endast av luft.
... på ett sätt har du ändå alltid en plats i mitt hjärta -
kanske en tröst?
