Miljöbra presenter till lillebror

 Storebror är äntligen hemma från sjukhuset

och då kändes det efter viss tvekan rätt att låta lockarna falla.

Nu var det mest trassel och först ville han inte riktigt men sedan såg han hur söt han blev.

Men fin och oklippt har han varit i alla sina 3 år, 3 månader och 6 dagar, 

bara klippt luggen på denna tid. 

 

Lilla söta elefantfamiljen, stora från Ekokul och lilla från IM.

 Träbil från Waldorfbutiken och pingvin från LäraLeka. 

 Handgjord Waldorfdocka från Sanneshantverk.

Blått i ekologisk bomull, från Lucky Little Me och Polarn O. Pyret

Blått är en så tilltalande färg. Blått (och lila förstås) ger mig sådana goda känslor. 

Och nä, blått är ingen pojkfärg, det finns de som fortfarande tror det. 

Färg är färg. Barn är barn.  

Snyggaste lära-gå-vagnen från barnofritid.se

Filmisk förebild

Nya tankar och märkbart starkare döttrar. Jag och H kände budskapet nå även oss. Filmen Tusen gånger starkare krävde en tår i ögonvrån och att pojkar i klassen kan få dominera helt utan medkänsla, är väl något vi både minns och åter kan se i närmaste klassrum. Låt styrka och kraft ge allas våra döttrar mod!

Boktips som kan förändra

En bok som skriver om hur vi med öppet sinne kan bemöta barn i formen pojkar/flickor. Att undvika att valla in dem i alltför snäva roller i livet. För mig är det lycka att det skrivs och talas om detta numera. Jag har sedan första barnet anlände kört min egen stil och tycker mig se att jag har ett gäng sköna och fria barn som vågar och kan vara den de känner sig för att vara vid olika tillfällen, oavsett vad som anses vara okej inom (den påhittade!) ramen pojkigt/flickigt. Att som vuxen slaviskt följa normen då det gäller sina egna barn, tycks för mig vara både ängsligt och inskränkt. Ett barn föds med tusen möjligheter minst, och att få följa barnets upptäcktsresa till sitt egna högst personliga liv, är livets högsta gåva.

Fridlyst

De små. Så enastående i sig själva. Så ljuvliga. Så sköra.

Pojke eller flicka? Har det betydelse?

Finns det en större tanke med att behandla dem olika?

Ska uppdelningen kvarstå genom hela livet?

Om vi slutar blunda så ser vi
orättvisor och förtryck i tusen former,

för att påhittade och uppenbara skillnader mellan man/kvinna

görs till tysta men bärkraftiga argument
till att direkt/indirekt förtrycka.

Jag vill se andra sorters maskulina varelser i framtiden.

Sådana som älskar, vårdar och ger trygghet.

Jag vill se ännu fler, får jag tillägga, för de finns ju redan nu.

Men kan barn inte bara få vara,
som små fridlysta blommor och växa i fred?

Till något större, bättre, vackrare.

Pojkar får inte se rött

(Bild lånad från P&P)

Det var en av dagarna nyligen,

vid två olika tillfällen faktiskt,

som jag mitt i reautbudet på P&P
insåg att för vissa sker ingen medveten utveckling alls.

Plötsligt hörde jag en man säga: ”What about red?”.

En kvinna svarade med indignation: ”It´s a boy!”.

Vid det andra tillfället hörde jag en kvinna tala i mobil

och så når mig orden:

”Nä, jag vill inte att han ska ha rött!”.

Fortfarande lever alltså villfarelsen om att rött tillhör flickorna!

Om en pojke kan undvika röda kläder - ja, då bör detta ske.

Otäcka saker kan annars hända. Det vet väl alla.

I väntans mitt

Kommen till över mitten av grossessen. Älskar att vara gravid, älskar väntan på det som har gett mitt liv en mening utöver allt, om man säger. Tänker på namn, ofta, även när jag inte är gravid. Tänker på ovanliga, mjuka, starka, väna namn som bara känns så, så… som man vill säga dem om och om igen och bli lycklig. De namnen är få och jag väljer gärna uni-namn till pojkarna och vackra flicknamn till flickorna. Omedvetet? Kanske känner jag att det är pojkarna som behöver närma sig allt det vi i mänskligheten kallar kvinnligt. Min åsikt. Min erfarenhet. Klockrent för mig alltså. Men det finns urljuvliga pojkiga pojknamn som jag smakar på ibland och systern min hittade ju ett av de finaste till sin lille bebispojk.

Jag har ett flicknamn som jag ”kommit på”, på bokstaven I (vill ha det lite hemligt). Det visade sig finnas i en norsk roman och för mig står det för halva fadern och halva modern, via våra namn. Pojknamn har jag inga grundbra just nu, använt de två finaste i universum redan ju.

I andranamn får alla barnen alltid ett släktnamn kommen av någon som varit en god människa och betytt något viktigt. Namnen måste också vara vackra förstås. En hel del släktnamn går totalbort i detta sammanhang - de uppfyller inget av kriterierna... Min snällaste mormor som råkade ha tre vackra namn (Alva Linnea Sofia), kan bli överrepresenterad i andranamnsvalet om det är en flicka vi väntar. Är det en pojke får det bli Emil i andranamn, finns på bådas sida. I mitt fall är det min mammas farfar; smeden Emil i Sinnerbo i Smålands mörkaste. Han föddes exakt på dagen hundra år innan jag föddes och fick 8 barn med sin Emilia. Hans öde blev att utvandra till Amerika, liksom några av barnens hans. När allt var ordnat för dem i nya landet skulle även Emilia och resten av barnen dit, men kriget kom emellan.
Jag längtar höst, lite tokigt kanske. Men efter en dag som innehöll lång promenad till stan, lite loppiskoll på ett av torgen, biblioteket och en vända på Kulturen – inföll en lätt trötthet. Den höga luftfuktigheten håller i sig. Jag sa flera gånger till fadern att tänk om vi varit på semester i en storstad nu och dragit runt i värmen med alla barnen i t.ex. ett varmt Paris. Jag blev ännu tröttare. Sådant kan man ju göra på hösten möjligen. För min del är lilla Lund fullt tillräckligt just nu. Och överkomligt rent ekonomiskt.

Min äldste son var med mormor i Köpenhamn. De hade det underbart, kanske något varmt och otroligt dyrt, så den staden får anstå för oss tills vidare. Men jag drömmer lite lätt om att jag och min älskling vandrar utvilade i Köpenhamn kring bakgator och områden som ger just den inspiration jag alltid eftersöker. Gamla hus, mysiga butiker, sköna små matställen och vackert, vackert. Lite som i Paris kanske. Eller Lund på sina ställen. Längtar ännu mer höst nu, vackra mättade färger och höstkläder; se mina eko-önskebyxor nedan. Känner ingen som är lika omodernt tokig i velour som jag.

(Bild lånad från Gudrun Sjödén)

Bilens lömska lockelse

Bilar. Ja, inte gillar jag dem. Tänk på allt elände de orsakar för miljön och för allt levande. Visst, tänk också på all glädje, alla möten och resor. Jag ser dilemmat och har ingen direkt lösning på bilproblematiken. Jo, men i så fall en radikal som ändå ingen hade gått med på. Min önskan blir att nästa generation, mina barn, kommer att leva på ett annat sätt så att bilen inte blir så central som den är nu. Hoppas kan jag ju, fast nu har jag en biltokig liten son hemma, fullständigt biltokig. Ska det uppmuntras?
Jag försöker se det som att han bara vet om glädjen med rullande fordon och det andra får komma sedan. Min dotter nummer två var lika tokig hon fast då var det motorcyklar, traktorer och grävskopor som var intresset. Så stort att fadern fick cykla omkring och leta upp byggarbetsplatser så att de stora underverken kunde beskådas på nära håll. Son nummer ett var fabulöst fascinerad av knappar och vindkraftverk och jag var lite tacksam att längtan efter bilar lyste med sin frånvaro. Dotter nummer ett såg bara allt som kunde pysslas om och bäddas ner, hon delade inte alls lillasysters udda intresse. Se, fyra olika barn - personligheter och vad som är inlärt och vad som är deras personliga läggning är svårt att säga. Jag har försökt att tänka på en variation i leksaker oavsett om det var en flicka eller pojke, men de blev säkert påverkade ändå. Och jag kan lite hemligt tycka att det är häftigt med en biltokig flicka och en pysslig pojke. Då tror jag att deras inre leklust fått vara fri. Nu när jag har en liten bilpojke ska jag kanske tänka att även hans leklust är fri för han vet ju ännu inget om leksaksaffärernas indelning på flick/pojklek och leksaksreklamens könsrollsbudskap och framför allt ”folks” enfaldiga uppfattningar. Och det där med bilens inverkan på miljön, det blir min mission att inpränta i den stackaren. Snart. Inte än.

Må så vara att jag, den där modern, inte gillar just vad symbolen leksaksbil står för. De bilar som lillen har är ärvda, loppisfunna och faktiskt fina så där som småsmå varianter kan vara. När han leker helt i lekens värld med sina små bilar är det så speciellt att se - och som ett litet tillägg här - för balansen skull - så kan ingen som han bädda ner dockan i min gamla 70-tals vagn.

Rosa drömmar

Rosa har mirakulöst oväntat blivit lite av min passion

(jämte lila då), får passa på nu när jag har en liten son...

Jag har inhandlat i lite större storlekar

både tröja och kortbyxa av ekologiska edvina.

Bra med lite lager, för helt plötsligt en dag har allt vuxits ur

och jag handlar i stort inte i vanliga affärer längre.

Där anser jag att det fortfarande knappt existerar något riktigt bra

och tillgängligt utbud inom eko-reko för barn/vuxna.

Nästan allt bra inom detta finns ju på nätet!

Olika

Två systrar.
Flickor.
Men så olika.
Önskan om klippning såg helt annorlunda ut.
Större skillnader på individer än mellan flickor/pojkar -
det är så jag tänker.

G före och efter.

M före och efter.

Tänkvärd utmaning

Jag har fått en utmaning av Loa på Ecoloco. Hon vill veta hur det tänks kring valet av barnkläder. Detta är något jag haft i tankarna under de 11 år som jag har varit förälder och nu efter fyra barn så har jag insett att det inte alls är något enkelt att välja barnkläder.

Kläder till barn kan jag uppfatta är något mycket laddat för många och i det tror jag att det finns rädslor av olika slag; att de inte ska passa in, att de ska bli retade, att barnet inte ska utvecklas normalt i sin identitet till kvinna/man. Så även om vi kanske tror det så är vi inte fria i valet utan styrs av en mängd olika faktorer som t.ex. vår nära omgivning, samhällets syn och utbudet. I dessa dagar är dock utbudet bättre än på länge och nu finns egentligen inga hinder att låta alla barn få bära olika sorters färger och mönster.

För flera år sedan skrev jag insändare till tidningar och klädföretag om kläders uppdelning. Svaren från klädföretagen var ganska skrämmande, jag hade nämligen fel ansåg de (alla tyckte det utom P&P). För folk vill ju detta menade de! Är det så? Vill det enskilda barnet det? Jag menar att det kan vara att ta ifrån individen valet, då affärers uppdelning fortfarande ser ut som de gör. Alla kan ha alla kläder och färger. Valet är ens eget och det är bara de som vågar som vågar!

Hur tänker du när du köper kläder till barnen? Vad är viktigt?

Tänker du unisex?I dag köper jag efter barnens smak (och inte enbart efter min!). Mina största barn (11 år, snart 9 år, snart 7 år) är så stora att de vet vad de gillar. Själv tänker jag först ekologiskt/andrahand numera och kvalitet. Även unisex i stort, men ibland kan det bli väl präktigt. Det ska ju passa både pojkar och flickor och då domineras ofta pojksmaken. Det häftiga är om flickorna sätter dagordningen och pojkarna får ta del av hela deras färg- och mönstervärld. Det kräver trygga föräldrar förstås. För det är alltid lättare för en flicka att närma sig pojkvärlden, men inte tvärtom. I detta finns utmaningen. Fler pojkar i vackra kläder skulle jag vilja! För dem som vill förstås.

Vad tycker barnen själva? Har de åsikter om sina kläder?Det var min son som då var ungefär 5 år (som nu är 11 år), som fick mig att se med riktigt klara ögon hur stor barnkläders uppdelning är i dagens värld. Han ville bara ha de vackraste kläderna en lång period. Söta tryck och oftast rosa och ibland jeanskjol. Han såg ju flickor i sin omvärld som strålande som stjärnor, medan pojkarna ofta hade trista, men praktiska tröjor och byxor. Ofta beklagade han sig över detta faktum. – Jag vill vara en vacker pojke!, sa han. Jag kände så tydligt orättvisan i att han som född pojke inte kunde erbjudas de vackraste och glittrigaste kläderna på samma sätt som flickor. Det fanns och finns ännu en sådan enfald i att det måste vara på ett visst sätt. Jag gjorde i alla fall vad jag kunde och letade kläder på flickavdelningen och vi målade och tryckte egna vackra tröjor. MEN innan jag medverkade till att bejaka hans nya klädintresse så försökte jag faktiskt tona ner hans yngre systrars flickigaste kläder, mycket för att orättvisan inte skulle bli så stor för sonen. Under denna tid funderade jag en del på varför vissa kläder är tillåtna för flickor och inte för pojkar. Och vem som bestämt det? Jag har aldrig varit mycket för att lyda direktiv, så varför nu? Annars var jag väl ganska neutral redan från början, ingen av döttrarna fick rosa som bebis och inte klänningar på så små! I dag kan jag känna att rosa är bara en färg (om ännu värdeladdad för många!) och den kan vem som helst få ha, även små bebisflickor… Men då ville jag bara att de skulle få bara vara bebisar. Dock kallades döttrarna för pojkar av alla utomstående under denna tid! Så låsta är vi fortfarande i färgvalet. Jag ville ändå låta dem få vara barn under småbarnstiden, så en period blev det rejäla kläder och ofta tuffa motiv på tröjor och dova färger, speciellt för flickorna. De få kjolar som fanns syddes om till shorts och solklänningarna klipptes om till linnen. Radikala grepp, för det skulle vara rättvist inför sonen och hela världen för den delen! Men det var där någonstans som jag insåg att om jag skulle låta min son leva ut sin kärlek till färg och skönhet så måste ju även döttrarna få chansen att göra det. Så klart!

En av döttrarna utvecklade sedermera ett stort intresse för vackra kjolar och klänningar. Hon hade valt själv. Min andra dotter var helt ointresserad och valde att enbart ha mörka kläder och ”farliga” motiv. I dag är det mer balanserat och sonen på 11 klär sig ofta snyggt, t.ex. i skjorta och döttrarna kan ha kjol båda, men fortfarande så vill den yngsta flickan mest ha svart och tufft. Jag kan säga att deras klädval speglar deras personligheter så otroligt väl. Barn nr 4: (snart 2 år) han har alla möjliga färger och ibland lila och rosa. Då kallas han flicka av andra som inte vet. Det är trångsynt och synd att inte alla färger får vara allas val.

Tror du att barnens kläder påverkar deras beteende och utveckling?Ja, det var ju en av anledningarna att min äldste ville ha vackra färgglada kläder, han blev själv glad och blev ofta uppmuntrande och positivt bemöt. Mina döttrar vet i dag kläders makt och klär sig efter situation, ibland sött, ibland tufft. De blir sina kläder. Min äldsta dotter förvandlas till ljuvare när hon klär upp sig och hon rör sig på ett helt annat sätt. Min andra dotter blir tuffare de dagar hon har svart och dödskalle- eller drakmotiv, hon lever ut det då. Kläder är känsla och jag tror att vi ska låta se barnets önskan mer. Det finns uppdelningen flickor/pojkar - men i det finns miljontals personligheter!

Lillen blir finast i sin rosa body!
(Bild lånad av Ecoloco)

Kall vår ändå

I den nypåkallade kylan vandrade vi in mot Parken i Staden och loppis modell större som rymde Annas vackra tallrik, en femma tack - åh, så fina - jag har minne kring dessa, goda faktiskt. Parken den stora och solen värmde äntligen lite. Lille V passade på springandes med de små benen och under ljuvligt litet barnskratt jaga bollen om igen och fånga den. Bollen som tillhörde barnen till Nina Björk, hon som skriver så klokt i DN och hon som gav mig en tänkvärd upplevelse i Under det rosa täcket för ett antal år sedan. Läs den ni som tvekar och få en ny syn på vad som kan vara av naturen och vad som är inlärt. Avslut på lekplats som sett bättre dagar och jag är ingen lekplatsmamma, men det går bra det med.

Lussa på morgonkvisten och fager pojk som ny

Tidigt på morgonen: jag och alla barn traskade gatan fram med lussekatter och pepparkakor och kaffe. Sång i trapphuset möter världens gladaste, mjukaste, finaste mormor/mamma. Mys och mer sång och hon berättade att även hon överraskade sin lilla mormor i skogen i Småland för länge sedan.

Min stora pojke L, med sitt ljusa fina hår som flugit i vinden, långt och vackert i många år. Med en vägran om att klippa sig, trots människors fördomsfulla inställning att han må vara en flicka med den där kombinationen långt hår och söt blick. Envist har han burit sitt hår tills för ett tag sedan då nästan allt klipptes av. I dag var dagen kommen då han var redo för resten. Hans beslut var fast och det var när han såg en bild på David Beckham(!), som han visste att det var en sådan frisyr han ville ha. Men som han säger, nu är det detta som gäller, sedan kan det bli långt igen eller möjligen rakat, det får han ju se hur han känner sig då. Han blev verkligen fin och punkigt söt i dag, men saknar lite hans långa hår som i hästsvans ledde tankarna till en cool musiker eller en viking med stolt blick. Men mer lättskött nu definitivt.