Återbidrag

Så var det dags för vårt bidrag till andras återvinningsköp.
Med lånad bil fick vi agera försäljare och inbringade över tusen kronor
som i sinom tid blir investerat i nya loppisfynd
och alla fina överblivna saker åker inte in på vind igen,
utan skänkes med en befrielse.
Eget Malinfynd: fyra gröna Annor av riktigt äldre snitt

till lilla samlingen av vackraste mitt festporslin.

Landets dagar

Tydlighet.
Närvaro.
Angående mig, ja för att öva mig till detta.
Landets tystnad kan befrämja dylikt.
Annars sanslösa loppisställen.
Men guldfynd för oss - gammalt, vackert.
Hemlängtan slog till och utan staden förirrar sig mina tankar numera
alltför långt bort bland alla uråldriga träd och oändliga vyer.

Landet - de otaliga loppisen ger landet klart merpoäng -
fastän mer eko står att finna i staden
är min klart subjektiva och möjligen lite överilade tanke.
Dock allt bilfarande till de mest undersköna platserna
och landsortsaffärernas icke digra utbud av ekologi -
ger en förundran i mitt sinne.
Landet torde ju vara ekologins hemvist.
Ljuvliga land - men baksidan slår hårt -
bilar, traktorer och lastbilar! -
som de stör friden.

Jag vill drömmen om landet.
Jag vill poetiska syner.
Utslaget hår och vackra kläder bland träden
och blommande dofter och mjuka mossbäddar
och solgläntan väntar och naturen är mystik
och jag är ett med min natur
och inget praktiskt
bara underbara skönhetsupplevande stunder.

I skogen föddes min själ - har jag alltid tänkt.
I skogen i Småland, i min mormors skog.
På en sten kunde jag sitta i tystnad, förundrad över stillheten.
En fågels skri, men tystnad ändå
och jag hämtade mig åter in i mig själv.
Då var det så.
Nu, en saknad som rymmer allt och alla som var i min tid då,
en saknad som inte har något slut.

Sköna Malmoe

Precis en sån var det ju!

Efter en lång, skön dag i stora staden
stod äntligen min försenade födelsedagspresent framför mig:
Berså tekopp. Min samling udda tekoppar
är nu halva dussinet och består av
Prunus, Mon Ami, Spisa Ribb, Koka, Adam och nu Berså också.
Annars besågs Morot & annat och Fiber Fin på Drottningtorget –
både kändes ekorätt och blicken var ju ständigt på jakt
efter miljön i fokus.
Snyggast var nog Lollopard som nu har ekobomull
och det är så mysigt i Malmö!
Återbesök på kära Miloii, som blandar nytt och gammalt,
så atmosfäriskt. Bohemiskt med lite fransk lättsamhet, ni vet.
Så som livet borde levas och helgen blev och är sådan.
Med en livsnjutare till älskling och jag då som inte är riktigt klok,
kan livet i stort behålla sin överraskande effekt.

Sopptallrik Cuba - finfin ihop med min udda tallrik Koster.

Helg för två

Fredag kväll. I samma stund barnen är i tryggt förvar hos min mor förvandlas min cykel till en frihetssymbol. På vägen in till staden stannar jag till för att leverera en beställning hos Vildängel, som är på tillfälligt besök i Lund. Vildängel-design är så som jag upplever Vildängeln Lisa, se den och förstå. På andrummet Ariman sitter min älskling och väntar. Sällsamt att bara lyssna på varandra och planera närmsta tiden och en svag förnimmelse om livet för länge sedan, då vi var studenter, smyger sig in. Jag vill inte tillbaka dit men det fanns onekligen en annan sorts frihet då, men förstås en mer rastlös sådan.

Lördagens frukost intas inne i Lunds centrum och dagen präglas av stundens ingivelse och ingen tidspress all. Loppisfynd: böcker, vackra fat, manchesterduffel till lillen. Vi gör vad som faller oss in och i vår nyvunna tidsfrist tillsammans så lockar hemmet mer än staden på kvällen. Ariman som även denna dag gett oss värme och mat lämnas åt sitt öde i den klassiska lördagsförväntningens känsla. Handlar godsaker med oss hem och kan sedan ägna oss åt läsning och bläddra i kolorerade magasin utan att bli avbrutna (ja, jag blir det förresten, av katter som vill olika saker och marsvin som skriker på morot, men det är bara lite trivsamt). Film vill vi se och det kan vi göra nuförtiden hemma via datorn på en stor skärm. Mörk choklad med körsbär och cashewnötter blir lediga mammans ekolördagsgodis.

På söndagen sover maken ut, men som vanligt har jag vaknat tidigt, precis efter gryningen. Djur ska utfodras och jag vill sedan försöka somna om - men den konsten har jag aldrig behärskat. Efter en ljuvlig brunch är längtan efter alla de vilda, fina barnen mycket stor. Deras röster och ljusa skratt. Men än är det inte dags för alla att komma hem. Vi far till Malmö, ett av barnen ska på kalas. Under tiden besöker vi Form Design Center och inspireras av sköna ting, men tyvärr ingen ekodesign i sikte. Camino finns dock och det är där jag upptäcker att jag har fått in ett litet inlägg på insändarsidan. Min lilla påminnelse om att köttkonsumtionen har en stor påverkan på miljön och att de fåtaliga recept med kött jag synat hos Camino enligt mig inte hör hemma där, det var inte ens kravkött. Jag hade levt i den naiva villfarelsen att Camino var en ”grön” tidning i alla bemärkelser. Men syftet är förstås gott i grunden och de vill nå alla med sitt miljömagasin. Så hav tålamod Malin – tiden har sin gång och varje människa fattar sina egna beslut på sina egna grunder. Helgen avslutas med en helt igenom ekologisk och vegetarisk lyxmiddag á la min älskade.

Lite fynd och omsorgsfull design

Längtar ju loppis som bekant. Jag inväntar vårens begivenheter utomhus, men redan i dag fann jag på loppis för endast 20 kronor, en skål i lätt blåtonat glas. Just en sådan skål som mormor hade, fast den var gröntonad och dekorerad. Lite lyckokänslor där för en skål. Men den blir fin till frukt eller annat upplägg.

Och sedan tänkte jag att nu ska jag kolla lite loppiskläder, fast det tog emot lite. Vid första anblicken var det lite läskigt. Kläder, kanske inte helt rena och märkligt tung doft och lite skumt så där. Spännande också, för jag tänkte; hittar jag något här så är det otroligt. Jag har inte för vana att köpa just kläder på loppis. Köper annars otroligt sällan kläder, letar helst i gömmor hemma och hos nära släkten. Men så såg jag en kjol, svart i sammetstyg (älskar sammet!) och fin design, jag slog till och för 65 kronor har jag ett mycket användbart plagg. Hemligheten är nog att leta efter något specifikt, annars blir det lätt rörigt. Allt som allt tog det nog två minuter att finna kjolen och då var lillen med också. Fast han är alltid så snäll på stan.

Häromdagen i mammas källare fann jag mormors lilla bord från barndomshemmet Hagalund i Smålands inre skogar. Litet slitet men fint och det blir en bra början på den lilla hörna jag drömmer om. Jag kan säga att jag utgår från min hörna nu när vi letar ny bostad. Den avgör om intresse finns från min sida... Lite så är det. Men jag arbetar i alla fall på att inte glömma bort mig själv, för jag vet nu att i det finns en kärlek. Jag kan annars lätt bara gå upp i andras önskemål. Men jag vill ju så mycket jag med och inser att den platsen måste jag ta för att få den fulla kraften till andra/annat.

Malin som skriver i sin Ekoblogg om ett liv med lust, glädje och medvetenhet, hon utsåg mig till vinnare av en mycket speciell shakti-ring. De fem elementen i kroppen sägs balanseras av denna ring. Överraskad blev jag och lite otroligt är det för just denna vinst ville jag verkligen ha. Jag skulle ange mitt nyårslöfte för att kunna deltaga i tävlingen. Jag skrev att jag inte hade något uttalat löfte, men varje år detsamma inom mig: en inre visshet om att jag inte ska glömma bort mig själv. Detta ger dock olika resultat olika år. Att vara snäll mot sig själv gör nog att man blir ännu lite snällare mot andra sedan. Inga egofasoner ska utvecklas, utan bara kärleksfull uppmärksamhet på din längtan för dagen.

(Bild lånad från Norrgavel)

Tillbaka till materian: jag vill också gärna få en vacker fåtölj in i mitt liv, just nu sitter jag i lilla enkla stolen Eva, ett Blocketfynd. Önskar något mer vilsamt, så jag letar på loppis alternativt att jag får en massa pengar så jag kan införskaffa Norrgavels hållbara och vackra Svanenmärkta länstol. Ska det vara nytt ska det vara hållbart och miljövänligt och just det finner jag hos Norrgavel: Grundaren Nirvan Richter anser att det enda som i längden är hållbart är att tänka i kretslopp. Norrgavel drivs framåt utifrån ett humanistiskt, ett ekologiskt och ett existentiellt perspektiv. Nirvan Richter skriver: Enkelhet - känsla - närvaro. Vad är egentligen viktigt i livet? Ett barns födelse, en nära anhörigs död. Stunder av total närvaro. Det är det jag längtar efter. I all enkelhet. Att hela tiden följa med i livets pendling mellan hejdlös utlevelse och stilla frid. Som stöd under denna resa vill jag omge mig med få saker. Omsorgsfullt utvalda med känsla, lätta att leva med och i sin utsökthet så fina som det någonsin går.

Innerliga gåvor

Det som en gång varit i andra livsomständigheter hittar nu sitt andrahands uttryck. Gammalt är miljötänk om något. Jag upptäcker fynd hos min söta mamma och påminns om allra innerligaste mormor vars halsband i tenn och spetstunderkjol nu blir mina. Skärpet är mammas och har varit en del av en vågad 70-tals utstyrsel med röd byxdress, men så blir inte användningen hos mig, nej faktiskt inte. Funktionen blir nu i stället att utgöra en midjemarkerare till allehanda ovandelar och där kommer den pryda sin nya plats väl kan jag tänka. Jag fann mer, mycket mer i gömmorna i form av spetsunderkjolar, sidenunderkläder, handsydd pyjamas och handskar i olika skira modeller. Vackert och tidlöst som åter läggs tillbaka i minnets förvaring.

Vackert i plåt

Fina fanastiska fantasifulla.
Gammalt är det nya.

Loppistankar & ekoglass

Av en tillfällighet (mycket - allt? - i livet sker just så) – befann vi oss vid Drottningtorget i framsynta Malmö och ett loppis av storlek större öppnades upp framför oss. Plötsligt infann sig en tvekan inom mig om att gå in i folkmängdens rökighet och trängsel. Så, just så, kände jag alltid förr och var aldrig en riktig vän av loppis/marknader. Men i denna mängd av skiftande materia kan varor fyndas och därmed kan varuhus undvikas, så gott det nu går. Det jag tänker när jag ändå går där på torget, är tankar om var allt och alla kommer ifrån? Blir lite illa berörd av allt oestetiskt jag ser och alla till synes tragiska mänskliga uppenbarelser. Så kan ett loppis också vara. Livsöde-tragiskt. Tror de verkligen att de kan sälja skräpet de visar fram? Jag aktar mig för att råka i samspråk med någon, vill inte avvisa, vill inte verka ointresserad, vill inte tacka nej till köp. Känner mig stundtals som en grym person som bara går omkring och ser nådigt på de som sitter med hoppfullhet. Om jag inte köper - de blir kanske ledsna? Men varför tog de hit alla saker från olika årtionden och i olika steg mot förfall? På den korta tid vi var där såg och hörde jag försäljare i olika skepnader: ensamma, utsatta, vanliga, snälla, coola, spexiga, bittra, föraktfulla… Nåja, tre glasfat (min vardagspassion) och rostfria teskeder och smörknivar hittar till mig till slut och det var precis det och bara det vi behövde. Slutsumma 45 kronor.

Dagen innehöll också en ekologisk glass av italiensk och godaste sort. Dolce Sicilia en ny upptäckt. Min älsklingspojke ville till och med smaka en egen, han som inte ens gillar glass. Detta var dock inte glass i vanlig mening, utan mer en annan sorts livets njutning.

Ljuskänslor

Glas är ljusets känslofångare. Reflektionerna i glaset kan liknas vid själens infångande av stämningar i de möten som sker i dagens varierande miljöer. I glaset syns ljus och färg och det oundvikliga mörkret. Glas berör mig trots sin materiella form, för det rör på sig både verkligt och i min fantasi.

Lundalördag med min finaste mamma och lille J. Vågade oss in på nya Hemma Hos Emla – varmt och vänligt med romantiskt nytt i tiden, och till min förtjusning även second hand – möbler med vackert slitna ytor och glas och porslin. Där fann jag en gammal stilig och lätt kupad glaskål på fot. Innehavarinnan presenterade ett lite annorlunda koncept: att blanda nytt och gammalt. På samma stråk finns också meloa, vars skyltning alltid får min blick att stanna upp. Det utstrålar mormor/farmor-känslan blandat med lite bohemiskt/uppnosigt stilbrytande och bara så charmigt. Besöket inne i lilla staden innehöll återigen Om-Tanke och en medveten mor gläds alltid åt realisationer, så två små fick Kate Quinns kortbyxor i mjukaste ekobomull. Solen värmde men hösten gör sig mer och mer påmind i luften och i synen av studenter som tar staden i besittning igen. Det går inte att slita sig från min stad. Min stad? Tänk att jag säger det. Jag som inte hör hemma någonstans – jo i skogen – men vimlet, jag behöver faktiskt vimlet. En del av dagarna i alla fall. Resten delas lika på fantasidrömmar och verkligt varande på landet.

Yttringar

Känslan av att tillhöra en egen sort förstärks med yttre attribut emellanåt. Ja, ytligt visst, men de dagarna finns och är inte sämre – för en visad yttring av dig själv kan bli en mycket djupare förstärkning av ditt inre varande. Så – en del dagar är en släng hit och dit halsbands-dag med 70- tals minnen inbyggda i keramikstenens lätta avslipningar.
Men så en del dagar tror jag att: nu är det en spetsdag! Jag ser mig svävandes fram i vita nätta spetsunderverk – hela jag översållad - men allt som oftast blir det max ett spetslinne utanpå tröjan. Bitvis uppfyller det ändå önskan jag först anade. Spetsunderkjolen, 50-tal, tänkte jag sväva i.
Inväntar.
Avvaktar.
Avstår.
Ögonen synar och intrycket väcker mig och jag viker den försiktigt och lägger i lådan på vinden igen.
Känslan - jag ville åt känslan och där var den.

Arvid från skogen

Han var liten och ny med sin syster Anna vid handen.

Tid avlöste tid och liv gick förbi.

Skogen står där den står - de små nu försvunnit.

Återbruk

Tre kids på sparkcykel och en i vagn och så begav vi oss in. På Clemenstorget hände något mitt bland de få dagliga loppisborden, de som jag i alla tider undvikit. Men i dag bara fastnade min blick på ett vackert glasfat på fot (50 kronor). Just ett sådant fat är något jag länge har sökt efter och så fanns det i min hemstad. Behövs ett sådant fat kan tyckas? Jo, ibland är uppläggningen en del av det njutbara har jag fått lära mig. Att se och sedan få lov att smaka. Så på det lätt sirliga fatet kan, vid utvalda tillfällen, min riktigt stora ätbara njutning beskådas: mörk choklad, gärna praliner. Plötsligt där på torget såg jag fler delar av ett forna hem i form av ett halvt dussin assietter, Gefles Hellas (100 kronor/alla). Ikeas hypnos har äntligen förlorat sin verkan över oss och repigt och kantstött porslin är nu ett minne blott, därav behovet av mer dylikt till hemmet. Finner då och då riktigt fint designporslin till bra priser och då återvinns dels det funna porslinet plus att vi äntligen får det vackrare på bordet och bäst av allt - det blir hållbarare.

Vidder

Två systrar & två älsklingar.

På resa i de öppna vidderna en underbar dag.

Finner kontrasten mellan melankoli i livsvillkoren för de levande

och nostalgi i det som vi vill uppleva.

Varje bygd skapar sina förutsättningar.

Antikvariat och antikt.

Det finns något lockande i det som befunnit sig i det förgångna.

En bok blir en ny upplevelse för en ny människa.

En tallrik finner sitt nya sammanhang.

Allt går igen och blir till något annat.

Kreativitet

Sömnad är en gåva att kunna. Om jag kunde på riktigt. I mormors inspirerande sömnadstidskrifter är färgerna nyansfulla.Boråstyg i dagens mycket enkla verk i form av kjolar till G & M.

Behagfull

Det eviga kvinnliga. Hm… vad är det? I egen tolkning finner jag mig själv i det som passar mig i detta nu. Under lång tid var jag under inspiration av dessa bilder av kvinnor som behagade och som ägnade mycket tid åt att bli behagfulla. Men bilder från förr var bara så… så ljuva att se på. Efter Nina Björks Under det rosa täcket, påbörjades förändningen. Allt kom i ett annat ljus. Bilden av det kvinnliga hamnade i ett vänteläge. I sinom tid fann jag min egna form, men okomplicerat var och är det inte. Mitt sinnliga, spröda jag tillåts samsas med allt det andra som också är jag. Det är vackert med det vackra så är det bara. Alla kan nå till en viss förfining utan att glömma sig själva.

Vindsgömma

Mormorsmor Adeles finaste.

Miranda i blommande täcke från för länge sedan.
Blomburken med lavendel och fyrklöver i stod på sängbordet hos mormor somrarna jag minns.

Mormor Alvas kakburkar.

De bara fanns där. På vinden. Lite bortglömda.

Men i minimalismens efterdyningar minns tanken andra former, andra dofter.

Från andra tider.

Förnimmelse

En förnimmelse om en tid som inte finns längre.

Vackra, leende, men vem var de?

Jag visste inte då i en barndom.

Min mamma hade även hon beskådat de till synes sköna bilderna.

Påverkas vi av kvinnobilder mer än vi vill tro?

Nu finns de i alla fall kvar att tjusas av eller förundras över.

Antiklördag

Örhängen i tenn.

Glasfat och blommigt porslin.

Sköna gröna Anna.

Vackra burkar.

Lördag med antikt tema. Bara antikvariat och gamla saker i blick. Då jag var med min älskade i sällskap så var det en angenäm upplevelse hela dagen. Vi inledde med frukost utomhus på franskinspirerat kafé och sedan ägnades vår dag åt att se Lund med lite andra glasögon. Allt tog sin början vid Södra Esplanadens utomhusloppis. Varit boende i Lund i över tolv år och inte besökt denna stadens attraktion. Kan bero på att jag inte alltid haft tid till egna nöjen plus att jag har folkskygga tendenser samt att jag ogillar för mycket saker. Okej visst försöktes det säljas en hel del skräp, men mitt i allt det där fann jag sköna ting för 150 kronor totalt och bara sådant jag verkligen ville ha. Lite senare hittade jag en utsökt ram långt ner i en källare (50 kronor - vanlig antikaffär...). Köpte även för ovanlighetens skull en bok: Torpdrömmar. (Jag vill ha ett lantligt hus!) Annars brukar det vara min själs älskade som införskaffar böcker till sin redan välfyllda samling. Nä, detta var en ovanlig dag.