7 år

Födelsen av flertalet av mina barn har skett kring denna varma tid på året. Nummer tre, egensinniga och underbara M fyllde 7 år den 28:e. Svart, lite läskigt kalasande i dagarna tre önskades. Jag som haft riktigt svår dödskallefobi får finna mig i detta barns fascination av allt som är riktigt hemskt. Numera kan jag annars dras till Goth-liknande bilder och syner. Älskar ju det mystiska, icke-vardagliga - men det får inte bli alltför livsförnekande eller med rent av otäcka inslag.

Faderns uppdrag löd som vanligt att baka! I detta fall otäcka ätbara saker om än givetvis ekologiska och det är ju inte otäckt alls. Han som aldrig följer recept fick ändå lov att läsa i Den magiska kokboken om hur en draksvans blir till.

Eko+Rättvist=Kärlek

Snart, snart kommer butik Malvalin att sälja
finaste eko&rättvisa bodiesarna!
I urval förstås. Valde de två som talade till mitt öga och hjärta.
Sture&Lisa visar vägen med fin design och koncept.

Höstterminen är här

Allra första skoldagen.
Och lilla trean som börjar 1:an i skolan

som vi har både höga tankar om och förväntningar på.

Barnen får gå i skola på landet,

serveras vegetarisk och ekologisk skolmat

och delges ett miljövänligt och mänskligt synsätt.

Som hon längtat, sommarlovet blev lite för långt tyckte hon.

Dödskalletröjan på, den slitna.

Jag är ingen vän av dödskallar,

men hon är stor nu, vet vad hon vill.
Kontrast till systern som klätt upp sig i skiraste kjol och blus.

Lille V fann genast en bil att känna på

och det var ju en riktig skönhet för att vara bil,

om än troligen inte så miljövänlig.

2 år

Minns så väl du fyllde 1 och nu redan 2.

Jag kan knappt ta in det

fast det är förstås underbart

och du är så rolig och glad och... vild.

(Bil av bambu från Ekokul) (Favoriten just nu är områdets buss, lite miljövänligt i alla fall.

Fadern målade födelsedagskortet)
(Miljövänlig ballong från Ekokul)

Bara vi

Utsökta utsövda dag som faller som den faller.
Beskrivningar blir ofullständiga. Upplevelsen allt.
Lisa Ekdahl sjunger Jazz, Bossa och annat
och plötsligt kanske allt känns lite sorglösare.
Bara vi två i stan i dag.
Bara vi två i radhuset med solstrimmor på den slitna parketten.

Hanterbart kalasande

Minikalas för grannbarn.

– Det var ett roligt kalas sa barnen efteråt.

Litet och lugnt.

Hanterbart och överkomligt.

Och roligt även för mig.

Lek och lycka

Vi bygger gammalt Lego hela helgen, fadern blir som besatt.
Harry Potters Legovärld tornar sakteliga fram.
Jag letar barnvagn och råkar bli först till en italiensk från -69.
600 kronor. Otroligt fin och Peggy står det på sidan.

Lycka över grön läsning

Det skrivs om miljö och ekologiskt mer och mer för varje dag.

I både Vi Föräldrar och Föräldrar & barn har figurerat eller figurerar

några av mina miljövänliga bloggvänner:

Loa-Ecoloco, Frida-Vegofamiljen och Anna-Ekokul!

Jag är så tacksamt lycklig över att bl.a. dessa bra förebilder får synas.

Finna den magiska samhörigheten

TILL ALLA ER SOM VILL VARA ETT

FAST ATT NI BLIVIT FLER ÄN SÅ.

MINA RÅD KOMNA AV ERFARENHET:

TILLSAMMANS TID - BARA NI TVÅ
EROTISK TID - ICKE ATT UNDERSKATTA

DRÖMMA TID - PLANERA IHOP

RESA TID - GÄRNA I NÄROMRÅDET NI TVÅ BARA
BARNVAKT- MÅNGA GÅNGER PER ÅR
EGEN TID - BARA DU

EGEN VRÅ - RESPEKT FÖR DET EGNA
FIXA SAKER SJÄLV - SJÄLVSTÄNDIGT & STÄRKANDE

Minns att se sig själv och att se till sig själv

är en av förutsättningarna för att finna den andre.

I den egna styrkan och klarheten attraherar du din älskade.

(Bild lånad från Internet tecknad av J. Cejchan)

Finfin design

På Meloa fann jag en urfin plånbok med design från Holland.

En helt ny upptäckt för mig var också Sture & Lisa

med unisex-babykläder i ekologiskt OCH rättvisemärkt bomull!

Så fina tyger i de små kläderna.

Vulgärt roligt

Ett av årets glädjeämnen för barnen. Något de pratat länge om. Mormor bjuder. Den där enkla men kostsamma roligheten att få åka karusell så mycket man vill. I år stannade jag på marken, utom en gång när jag följde med i Pariserhjulet. Det såg allt lite kul ut när barnen flög fram i vulgär-målade skapelser. Förresten så påpekade maken att de är sällsamt vämjeliga ställen alla de där nöjesfälten. Kanhända, men barnen upplever dylikt endast en gång om året och jag minns t.ex. Tivoli i Köpenhamn och Prater i Wien som fina minnen. Påpekas bör att INGET är eko på sådana inrättningar. Verkligen inget. När öppnar världens första eko-nöjesfält?

Talets magi och språkets skönhet

I nattens dröm söker jag ett nytt boende utanför landskapets gränser. För barnens skull, vi måste flytta, drömmer jag oroligt, annars... Vaknar med tankarna malandes: det är ett vackert landskap jag bor i, öppet för ögat och själva staden Lund är som en älskling i mitt hjärta. Både gammal och ny. Liten, men ändå med en riktig stadskänsla. MEN, det finns ETT enda uppenbart störningsmoment som jag påminns om varje dag: dialekten! Förlåt alla som råkar tala denna dialekt! Det jag skriver nu är inget påhopp utan bara tankar komna av en känsla jag levt med som född i Lund, uppvuxen utanför Lund (förutom 3 år i Wien i tidigt skolålder) och med föräldrarnas långa rötter fastsatta i den inre delen av Småland.

Kanske var det efter att vi bott i Wien som jag bytte om och fann min dialektstil? Innan dess talade jag en slags barnslig skånska, för det var vad barnen omkring mig gjorde. Nu när jag var hemkommen till Sverige vid 9–års ålder var jag på ett sätt redan satt i utanförskap genom flytten till ett annat land med ett helt nytt språk (och troligen för min konstiga kosthållning också, där kött inte ingick). Men för just mig var och är utanförskap ofta något positivt. Något självvalt - om det är så och det var det. Finner jag ingen samhörighet vill jag heller ingen ha. Vackert så och kanske lite sorgligt.

I alla fall, min ”dialekt” fann sin grund vid den tiden, det blev en småländsk bas (som min älskade mamma har lite som talmelodi) och i den kunde vissa dagar spåras inslag av annat t.ex. mer uppländska tongångar. Min blandning. Min egenskapade dialekt-identitet. Anpassad efter dag och humör. Jag var stolt över att inte tala som mina klasskamrater. I dag är mitt tals uttryck mycket detsamma men jag kan variera och anpassa mig än mer. Och det händer att det smyger sig in riktigt sydländska toner ibland. Allt beror på i vilken situation jag befinner mig i och vem jag talar med. Mina barn talar också varierat och speciellt, en har en ganska tydlig skånsk accent, fin på barns vis.
Jag önskar barnen finner sin röst med sin ton och jag får väl se det skånska som en pikant accessoar. Ren och bred skånska dock uppfattar jag tyvärr som en nackdel i många sammanhang. Så har jag alltid tyckt och vad det beror på kan kanske inte bara skyllas på själva dialekten. Men det skär lite i mina öron, ja beroende på hur den talas förstås. Kan inte folk skärpa sig, tänker jag. Vill de inte låta spännande eller vänliga eller coola? Detta kan gälla fler dialekter, när de är så där ursprungs-talade, utan hämningar. Ja visst, det kan vara härligt med anknytande tal, att visa; här är jag ifrån. Men det kan också låta inskränkt.

Mitt intresse för dialekter har alltid varit stort. I min tidiga ungdom skrev jag upp helt otroliga dialektord i en svart liten bok. Ord jag hörde talas av min släkt och på mitt återkommande sommarjobb, ålderdomshemmet i Högsby, Småland. Ord som nästan ingen talade längre. Älskade verkligen att svenska språket var så olika från bygd till bygd. Min mormor (som hade fyllt 96 år i dag om hon hade levt), talade mjukt och klart. Hon hade sin småländska grund men efter 10 års arbete i Västergötland hade talet slipats till något av det vackraste jag hört.Min man med ursprung från Öland, (som dock inte kan spåras så mycket i hans tal - han har också gjort sig en egen blandning), han säger att Lund är den enda plats som han vill bo på i Skåne, ja i hela världen (möjligen med undantag av Berlin). För här, menar han, är dialekterna så skönt blandade.

Så hör jag på den vanliga lokalradion (inte den lokala piratsända vansinniga) att det är: "FÖRFÄRLIGT så urlakad och förändrad den skånska dialekten är på väg att bli. Med inslag av både utländska och uppländska ord och toner, har ni hört!" De menar allvar. Som ett indignerat och allvarligt menat upprop på radion. Det jag hör av deras språkliga uttryck och läte, vill jag då inte bidra till att bevara. Jag är ju en av de svikarna de talar om, för mig låter det ju ljuvligt att språket förändras. Alla finner sin röst, sin melodi på jorden. Skånskan i vissa former är inte poesi för mina öron, den kan låta entonig, kaxig och rent av elak. Sådant behöver väl nödvändigtvis inte bevaras, även om jag ibland tänker att det är människan bakom som via sitt dialektuttryck visar fram delar av sin personlighet. Dialekten är inte boven, det är talaren som inte kan hejda sina allra värsta sidor eller? Ibland undrar man. De som jag älskar talar ju så vackert - oavsett dialekt. Och om någon annan talar illa om det skånska landskapets grunddialekt, så går det verkligen inte för sig. De har bara inte förstått sig på dess säregna egenheter, kan jag tänka.

Jag ska nog inte behöva flytta för att barnen ska få ett vackert tal, jag kan bara önska att fler finner sin egen röst utan att pådyvlas sina föräldrars eller sin omgivnings tal rakt av. Småländskan är förresten ett exempel på en dialekt som kan bli till en katastrof i munnen på någon och till ljuv och finaste musik i någon annans. Min önskan är bara att dialekternas försvarspatrull, slutar förfasa sig över förändringen av uttal och nyanser. Allt förändras, allt ska förändras – måste. Och något som inte är så himla grant från början kan ju vara i behov av en förändring… Tilläggas bör att jag har minsann hört denna yttersta syden-dialekt som finns i Skåneland, talas både sensuellt och poetiskt och… alldeles, alldeles underbart.

Dagens bröd varje dag

En ny passion har han fått –
baka bröd, hela tiden, mitt i allt...,

men det blir ljuvligt och i dag var brödet en sanslös upplevelse,

det var allt det som ett bröd ska vara, men aldrig är fullt ut.

Surdegen gör det, han vårdar den ömt och testar nytt

och jag förundras:

dels hans uppslukande energi,

dels hans goda lycka i denna konst.

Ekologi-Ekonomi

Den lille väntande bebisen kan vänta på ett nogsamt eko-urval.

Även syster S ekostylade lille O´s garderob ännu mer.

Ecoloco som är ständigt i tiden förändrar sin hemsida

och har fina erbjudande till oss som tänker eko-logi och eko-nomi.

(Bilder lånade från Ecoloco)

I väntans mitt

Kommen till över mitten av grossessen. Älskar att vara gravid, älskar väntan på det som har gett mitt liv en mening utöver allt, om man säger. Tänker på namn, ofta, även när jag inte är gravid. Tänker på ovanliga, mjuka, starka, väna namn som bara känns så, så… som man vill säga dem om och om igen och bli lycklig. De namnen är få och jag väljer gärna uni-namn till pojkarna och vackra flicknamn till flickorna. Omedvetet? Kanske känner jag att det är pojkarna som behöver närma sig allt det vi i mänskligheten kallar kvinnligt. Min åsikt. Min erfarenhet. Klockrent för mig alltså. Men det finns urljuvliga pojkiga pojknamn som jag smakar på ibland och systern min hittade ju ett av de finaste till sin lille bebispojk.

Jag har ett flicknamn som jag ”kommit på”, på bokstaven I (vill ha det lite hemligt). Det visade sig finnas i en norsk roman och för mig står det för halva fadern och halva modern, via våra namn. Pojknamn har jag inga grundbra just nu, använt de två finaste i universum redan ju.

I andranamn får alla barnen alltid ett släktnamn kommen av någon som varit en god människa och betytt något viktigt. Namnen måste också vara vackra förstås. En hel del släktnamn går totalbort i detta sammanhang - de uppfyller inget av kriterierna... Min snällaste mormor som råkade ha tre vackra namn (Alva Linnea Sofia), kan bli överrepresenterad i andranamnsvalet om det är en flicka vi väntar. Är det en pojke får det bli Emil i andranamn, finns på bådas sida. I mitt fall är det min mammas farfar; smeden Emil i Sinnerbo i Smålands mörkaste. Han föddes exakt på dagen hundra år innan jag föddes och fick 8 barn med sin Emilia. Hans öde blev att utvandra till Amerika, liksom några av barnens hans. När allt var ordnat för dem i nya landet skulle även Emilia och resten av barnen dit, men kriget kom emellan.
Jag längtar höst, lite tokigt kanske. Men efter en dag som innehöll lång promenad till stan, lite loppiskoll på ett av torgen, biblioteket och en vända på Kulturen – inföll en lätt trötthet. Den höga luftfuktigheten håller i sig. Jag sa flera gånger till fadern att tänk om vi varit på semester i en storstad nu och dragit runt i värmen med alla barnen i t.ex. ett varmt Paris. Jag blev ännu tröttare. Sådant kan man ju göra på hösten möjligen. För min del är lilla Lund fullt tillräckligt just nu. Och överkomligt rent ekonomiskt.

Min äldste son var med mormor i Köpenhamn. De hade det underbart, kanske något varmt och otroligt dyrt, så den staden får anstå för oss tills vidare. Men jag drömmer lite lätt om att jag och min älskling vandrar utvilade i Köpenhamn kring bakgator och områden som ger just den inspiration jag alltid eftersöker. Gamla hus, mysiga butiker, sköna små matställen och vackert, vackert. Lite som i Paris kanske. Eller Lund på sina ställen. Längtar ännu mer höst nu, vackra mättade färger och höstkläder; se mina eko-önskebyxor nedan. Känner ingen som är lika omodernt tokig i velour som jag.

(Bild lånad från Gudrun Sjödén)

9 år

Bara ett barn kan längta så.

Hon somnade lycklig i kväll.

Födelsedagen är en olik dag.
Bara ett barn kan glädjas så.

Att välja det bra

Det är som när jag går in i en mataffär –

jag går till den hyllan jag gillar (eko) och så är jag nöjd.

Det andra bortser jag ifrån och undviker att störas av.

Ser till det positiva som berör mig.

Samma förfarande har jag när jag besöker andra konkreta platser,

så som t.ex. Mossagårdsfestivalen som i år besöktes privat.

Jag plockade det jag fann givande.

Underbart mjuka barnkläder från mitt favorit-ekomärke Serendipity

och ekogodis från Sjölunda gård,

rättvis choklad från Världsbutiken Themba

och ekologiskt frukt och grönt från Mossagården

och sedan är jag vuxet tacksam

och ser till barnens nyfikna glädje.

Barn och jag hittade förresten en ny artist Cilihili

som fann vår odelade uppskattning.